When the Rare Becomes Commonplace – Challenges for Museums in a Digital Age

Professor Larry Friedlander öppnade den 18 april årets upplaga av Museums and the Web i Portland, Oregon, med ett tal om utmaningar för museer i den digitala eran. Detta blogginlägg baseras på hans tal som kan höras i sin helhet i Youtube-klippet ovan.

Sedan museernas begynnelse har deras roll varit att välja ut, samla, verifiera och presentera värdefulla föremål och expertkunskap. De har blivit ”gatekeepers” till kulturell kunskap, och har samtidigt befäst museet som en stor auktoritet. Museerna utbildar, behagar och bekräftar sin publik. Viktigast av allt, museet ger allmänheten privilegierad tillgång till objekt och visdom annars inte kan uppnås.

Idag ser verkligheten annorlunda ut. Museerna börjar sakta förlora sin speciella plats på den kulturella scenen, och orsakerna är i huvudsak två:

1) Museet har liten eller ingen kontroll över vad folk ser, känner, och har tillgång till. I vår värld har alla enkelt tillgång till stora mängder av bilder, ”fakta” och åsikter. Denna digitala ocean urholkar museet som auktoritet: det finns alltför många aktörer på kulturområdet, alltför många alternativa källor till kunskap.

2) Allmänheten har förändrats. Museer pratar nu till en publik som formats av den digitala revolutionen. Den samtida allmänheten kommer med nya ögon och nya förväntningar, övermättad med sinnesintryck, och överväldigad av kommunikationen och dialogen som pågår i en global värld. Det sällsynta har blivit vardagsmat. Det som lätt förvärvats kan med oaktsamhet kasseras och glömmas.

Professor Larry Friedlander, Stanford University.

Professor Larry Friedlander, Stanford University. Foto: Kajsa Hartig, CC-BY-NC.

Effekterna av ännu en häpnadsväckande utställning är kort, förlorad i sensationell virvel av media, reklam, och det dagliga urbaniserade livet.

Inget museum kan idag vara likgiltigt inför de genomgripande förändringar som tekniken har gett upphov till. Å ena sidan gör den digitala tekniken jobbet att samla in, bevara och sprida mycket enklare än någonsin tidigare, och därmed förlängs radikalt museets relation med och räckvidd till sin publik. Å andra sidan, är museets röst både svagare och svårare att höra i denna ocean av information som webben genomsyras av.

Så vad kan museet göra för att skydda sin roll? Hur kan det återinvestera sina föremål och expertis med makt att övertyga och imponera? Frågan är särskilt central för alla som har i uppdrag att integrera den digitala tekniken i museets kärnverksamhet.

Medan den digitala expertisen vid museet kan öka räckvidden för museets samlingar och kunskap måste den också försäkra sig om att inte popularisera, förenkla och devalvera informationen. Den får inte bara ”leverera varorna” till bredast möjliga publik, de måste också göra allmänheten uppmärksam, få den att bevara och reflektera över den information som erbjuds. De digitala experterna vid museet måste genomsyra information och kunskap med en kontext som gör att autenticiteten bibehålls, och därigenom skapa en röst att lyssna till och erkänna.

Hör Larry Friedlanders hela föreläsning i Youtube-klippet ovan.